Om varför vi måste gå den gröna vägen framåt, inte åt höger eller vänster.

Med anledning av Berlinmurens fall bloggar Birger Schlaug extra bra:

"Det jag däremot hade svårt för var Marx uppfattning om att människan blir människa i och med att hon genom sin produktion börjar förändra naturen. Hon skall göra sig allt mer fri från naturen för att lära sig behärska den - stå över den, exploatera den och våldta den i samma anda som behärskar kapitalismen. Skillnaden är bara att det enligt Marx skall vara proletariatet som får tillgång till de eventuella njutningar som kan uppstå av våldtäkten.

Därmed har den mest grundläggande avgrunden mellan marxism och grön ideologi definierats. Blå eller röd våldtäkt: ur miljöns och överlevnadens synpunkt är det skit samma. Så mycket bättre med grön kärlek som båda parter kan ha glädje av..."

Även Åsa Linderborg skriver läsvärt, men från ett vänsterperspektiv:

"För vänstern har det varit en befrielse att slippa det sovjetiska oket, också om arbetarrörelsen aldrig har varit så svag som nu. Men även liberalismen är vekare än någonsin. Den statliga maktutövningen är monumental då staten har fått befogenheter som är oförenliga med liberala ideal – medborgerliga rättigheter kränks under skydd av en terroristlagstiftning och åsiktsregistrering som för tankarna till DDR. Historien lär oss att liberalerna bara är liberaler när det finns en stark vänster som pressar dem till det. Men lärdomen från 1989 är också att revolutioner inte behöver vara blodiga och att det är rätt att göra uppror oavsett om förtryckarna påstår sig kämpa för socialism eller västerländsk civilisation."