BP spirit right in my head, all round my feet...

Klockan är bara 21 och jag sitter redan i kvällens lugna vrå. Tid är liv. Liv tar tid.(Tack Anna för att du lärt mig det ;-)

Efter en ganska hektisk dag på arkivet där jag arbetar med diverse nya sysslor inför lördagens happening - Arkivens dag snörade jag på kängorna och vandrade ut i det becksvartnande mörkret till dånande "Till havs" och "La donna e mobile". Ljudet testas nämligen inför lördagens ljud- och bildspel om Jussi Björling. Forskarna såg stimulerade ut. Det kändes splendido!
Vintertid suger. Bussen mot Pålsboda som tar nästan en timme var mörklagd. Världen utanför är svart och himlen molnmörk. Marken är naken och suger åt sig mörker som en stor svartnande tvättsvamp. Vägen upp mot scoutstugan är halvvägs belyst. Sedan fortsätter mörkret. Den 23.e december kl. 03 på natten, då vi brukar ha vår årliga glöggvaka brukar det vara rätt trevligt. Snön har skapligt ofta lyst upp världen och gett morgonen liv. Nu känns det mycket långt dit. Kanske inte i tid, men desto mer klimatologiskt.

Klockan blir 17. Skor springer i lövhögen utanför det röda huset. Dörren öppnas.

En uppgift kan vara lite svår ibland. Torsdagen är trött kl halv sex, speciellt när man är elva år. Det går inte. Det blir inget bra. Det man tänkte från början fungerar inte. Uppdraget är för svårt.

Så tänds plötsligt någonting därinne i ögat. Ögonbrynet höjs en aning. Händerna finner rätt rytm, rätt rörelser. Ett leende kryper, nästan, nästan fram. Det fungerar. Det blir rätt bra. Någon förstår. Någon är stolt. Kvällen är ljusare för alla.

Learning by doing heter förresten scoutmetoden. Tack BP för den (jaja, och Dewey också ;-)!